Etikettarkiv: Helsingborg

Kan vi prata om det här? På riktigt?

Han var tydligen 43 år gammal. Hade fyra barn. Följde laget i sitt hjärta och det är inte svårt att tänka vilka han längtade efter under de sista sekunderna i sitt liv. Orden stockar sig, det här är egentligen för jobbigt att ta in, för mycket att smälta. Och egentligen har jag bara två önskemål: För det första låt oss hoppas att alla som älskar fotbollen tar det här på allvar. Det tror jag kommer ske – allt tyder på det. För det andra: låt oss hoppas att vi får slippa förhastade slutsatser. Men så kommer det inte bli: redan har debattörernas stenar börjat kastas. De träffar också oskyldiga.

För tillfället vet vi inte särskilt mycket om vad som hände i Helsingborg idag. Vi vet inte vad som föregick dödsfallet, men vi vet att det inte var då våldet började. Och vi vet att det inte slutade med det. De flesta förstår att det är mycket större frågor vi borde prata om.

Varför är den manliga våldskulturen så stark inom fotbollen?

Hur kan människor som säger sig älska sitt fotbollslag lägga mer kraft åt att jaga motståndare än att stödja spelarna som bär lagets färger?

Vad är det som gör att unga män (och ibland äldre) dras till våldet?

Dagarna inför dagens genrep på Nya Söderstadion (Hammarby mötte HJK Helsingfors, 3-3 slutade matchen) har jag nästan uteslutande lyssnat på Anders Wendins självutlämnande ”Dom ska få se vem dom roat sig med”. Även när Wendin gjorde skivor som Moneybrother var texterna känslosamma och plågsamt öppna. Men på svenska blir det nästan brutalt. Och en av de mest skakande låtarna är ”Du måste kunna gå nu” som börjar i ungdomens Ludvika där Wendin och hans kompisar sökte slagsmål utanför stadshotellet. Tidigare har Wendin berättat om slagsmål med nazister under konserter och liknande, men här handlar det bara om hur unga ludvikabor försöker fördriva ledan genom att provocera fram slagsmål.

Och där är den igen, den manliga våldskulturen.

Något fostrar unga män att tro att det hör till att knuffas, sparkas eller slåss.

Någon eller något fostrar unga pojkar till att prata om att de ska slå dagiskompisarna nästa dag.

Något fostrar pojkar och män på ett sätt som skördar både dödsoffer och allvarligt skadade kvinnor och män.

Ikväll letar jag fram Stephan Mendel-Enks fantastiska och skakande reportagebok om manlighet, där han just beskriver hur våldet, manligheten och fotbollen blandas i en enda röra. Läs mer här.

Och har du inte läst boken så köper du den nu. Till exempel här (bara 36 kronor).

Sedan ska vi fördöma det som hände i Helsingborg. Men vi kan inte gärna nöja oss med att fördöma våldet när det klär sig i fotbollströjor (fast de som slåss har i och för sig sällan lagets symboler på sig). Vi kan inte gärna låtsas om att det som skedde i Helsingborg inte har något med Anders Wendins berättelse om Ludvika att göra. Och vi lurar oss själva om vi anklagar fotbollen för våldet och sedan sätter oss i soffan och tittar på miljonsäljande filmen ”Fight Club”.

För det är något vi verkligen måste prata om i detta. Och det rör inte bara fotbollen, även om fotbollen verkligen rakt över måste visa att den förstått att det här inte var en tillfällighet. (Erik Niva skriver bra om det i Aftonbladet ikväll.)

Idag var det en 43-årig pappa som blev offret. Imorgon är det en av de 17 kvinnor som varje år dör efter våld från en nära anhörig. I övermorgon en man på väg hem från krogen.

Censurerat inlägg för att slippa ”rättsliga åtgärder”

Idag har jag censurerat min blogg för första gången. Jag har helt enkelt gett vika för hot.

Ni vet det där fria internet som man pratar om? Där information kan spridas och åsikter vädras? Vill inte göra någon desillusionerad, men det fungerar inte riktigt så. För en månad sedan (på BLOG ACTION DAY) skrev jag om rovfiskningen av haven. Jag berättade om en Filter-artikel som jag läst och jag nämnde namnet på en svensk som deltagit i utfiskningen av haven. Han gillade inte det, och nu är jag hotad med ”rättsliga åtgärder”. För fyra dagar sedan fick jag mail för första gången om detta och då påstod att fiske-miljonären är utsatt för ett ”journalistiskt justitemord”. Som ”bevis” anfördes en artikel som företaget Second Opinion skrivit, på hans uppdrag (och mot betalning). Dessutom bifogades ett pressmeddelande, som du kan läsa här.

Ikväll kom ett andra mail, där skrivs så här: ”Jag får därför meddela att om du inte senast på onsdag denna vecka har tagit bort inlägget från din blogg (och de övriga servrar där det kan ha lagrats) så måste jag, för att försvara mitt namn och min heder, överväga att vidta rättsliga åtgärder. Jag kommer också i nuvarande läge kontakta en juridisk rådgivare för att utreda vilka övriga krav jag kan framställa, såsom krav på dementier etc, för att tillvarata mina rättigheter.”

Jag har ingen lust att processa och konstaterar att inte ens Fredrik Laurin, den seriöse journalist som gjort reportaget i Filter, valt att lägga ut texten på internet (eftersom han inte heller vill hamna i långdragna rättsprocesser). Hör Fredrik Laurin berätta i Sveriges Radios Medierna. Den svenska lagstiftningen garanterar långtgående yttrandefrihet och tryckfrihet. Mitt originalinlägg kan knappast anses strida mot svensk lagstiftning; det finns gott om tidigare domslut som slår fast rätten att skriva (kritiskt) om privatpersoner på webben. Men så är det inte i alla länder. Och därmed kan det jag lagt ut här möjligen tas upp i domstol i ett annat land. Jag vill inte hamna i långdragna rättsprocesser i andra länder heller.

Jag mailade Filter efter att ha fått det första mailet och frågade dem om reaktionerna på artikeln och Helsingborgs-miljonärens svar. Filter svarade och konstaterade att Second Opinion (trots bra betalt) inte kommit fram till ”vad som i realiteten är retoriska undanglidningar”. De konstaterar att de låter saken bero, ”i vetskap om att Filters oerhört välunderbyggda artikel (översatt till engelska) nu cirkulerar bland beslutsfattare, fiskeriövervakare och andra aktiva inom branschen på global nivå.” Så då gör jag det också. Och gläds åt att den nyligen avklarade Jobbkongressen (s) fattade kloka beslut om utfiskningen av haven (läs längst ner på sid 6).

Grundlagsskyddade Helsingborgs Dagblad skriver om fiskefrågor här.

Ägande skyddar inte mot rovdrift

[CENSURERAD 091109) I år fick Elinor Ostrom ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det är ju inte första gången man kan glädja sig åt ett ekonomipris, 1998 kunde man glädja sig åt Amartya Sen, förra året Paul Krugman. Min bild var att det där priset alltid gick till högerliberaler (Friedman, Hayek, Becker mfl) men när jag kollar listan inser jag att det kanske inte är riktigt så enkelt. Även ekonomipriset präglas självklart av trender, politik och vad som anses vara korrekt (precis som Fredspriset, Obama någon?).

Men hur som helst var Elinor Ostrom intressant som pristagare. Hennes forskning ifrågasätter uppfattningen om att gemensam egendom ofta missköts och att privatisering är nödvändig för att någon ska ta ansvar för exempelvis fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter.

DN redogör för hennes forskning: ”Bland annat har hon sett hur konflikter har gjort att brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad av regler. Ostroms studier visar vad som utmärker framgångsrika brukarföreningar.”…”Enligt visa källor har hennes viktigaste insats varit inom miljöområdet. Hon är skeptisk till både statlig kontroll och privata initiativ. Istället har hon betonat att förändringen måste växa fram inifrån själva verksamheten.”

Jag tänker på det där när jag läser senaste numret av Filter (Sveriges bästa magasin – prenumerera nu!). I en lång artikel skriver Fredrik Laurin om utfiskningen av haven. Det är en artikel som gör en både förbannad och uppgiven: ”Två av världens främsta fiskeforskare konstaterade för sex år sedan att nio av tio fiskar över 50 centimeter var borta.” Rovfiskare bryter mot regler och allmänt hyfs och de tvekar inte att använda alla möjliga tricks för att komma runt internationella överenskommelser och lagar. Laurin berättar historien om hur islänningarna på 70-talet startade det så kallade Torskkriget genom att skapa en större ekonomisk zon runt ön för att slippa andra länders fiskeflottors utfiskning. Steg för steg utökades systemet så att FN 1982 bestämde att den som ska in på andras fiskevatten först måste komma överens om det med respektive land.

Detta innebar nu inte mindre utfiskning, tvärtom så skapade det bara en ny världsmarknad för handel med fiskerätter och kombinerat med ett närmast laglöst tillstånd när det gäller registrering av fartyg (utflaggning till exempel). Och mitt i denna rovdrift på naturens rikedomar finns ett gäng XXXXX svenskar. XXXX  XXXXXXXX, miljonär bosatt i Helsingborg, verkar vara en av de mest XXXX.

Nu har inte jag studerat Ostroms forskning. Men exemplet med utfiskningen av världshaven talar för hennes misstro till såväl privatisering som statlig kontroll. Vad som skulle kunna utgöra motvikt mot internationella roffarligor är inte helt lätt att veta, Ostroms forskning verkar ju faktiskt mest vara tillämpbar på lokalplanet.

Men en sak är uppenbar: att privatisera gemensamma tillgångar är inte en garant mot rovdrift och förstörelse. Vad som däremot är bevisat effektivt är vanlig ”name and shame”-strategi. Därför upprepar jag gärna XXXX XXXXXXXX namn.

Idag är dock temat klimatförändringar (Blog Action Day, torsdag 15 oktober) och det är ju ett område som har allt att göra både med frågan om personligt ansvar (som alltså XXXX XXXXXXXX och kumpaner låter bli att ta) och med frågan om vad äganderätt och marknadskrafter kan åstadkomma.

Debatten om ekonomiska styrmedel som metod för att komma till rätta med klimatförändringarna är visserligen inte så stormig nu för tiden, Naturskyddsföreningen säljer ju till exempel utsläppsrätter – som komplement till det andra påverkansarbetet.  Men i sak finns självklart kloka principiella invändningar mot hela idén (Lars Bjurström har skrivit då och då om det, här i ett inlägg från 2007). Men jag är rätt pragmatisk så jag har sedan många år accepterat att utsläppshandel och ekonomiska styrmedel är effektiva verktyg för att minska klimatförändringarna.

Utsläppshandel är nämligen, trots de principiella invändningarna, ett listigt sätt att ”lura” marknaden på rätt väg. När man väl infört utsläppsrätterna kommer det vara svårt att vända på inriktningen: för varje gång kommer utsläppen att minska och det är god ekonomi att minska utsläppen ytterligare (då kan man sälja det som ”blir över”). Och nästa gång kommer taket att sänkas och färre utsläppsrätter finnas på marknaden. Och så vidare. George Lakoff skulle nog hålla med om att det där är ett praktexempel på ett ”slippery slope-initiative” som kan ge resultat.

För problemet med globala frågor är ju att principer som är tillämpbara på lokalplanet, där man känner och litar på varandra, inte alltid är tillämpbara på internationell nivå. Så länge klyftorna är gigantiska i världen kommer enskilda länder att ta chansen att sälja ut sina naturtillgångar – även om det leder till miljöproblem och rovdrift (uranbrytning och handel med  fiskerätter är bara två exempel). Och vad är deras alternativ?

Men roffarna kan vi sätta åt – och ansvaret för att hänga ut svenska roffare faller tungt på svenskarna. Och ansvaret för att peka finger åt XXXX XXXXXXX faller tungt på Helsingborgs-borna. Men eftersom vi behöver hitta lite effektivare styrmedel än ”name and shame” så kanske jag helt enkelt får läsa lite av Ostroms forskning. Vem vet: hon kanske har löst det också? I så fall borde hon få fredspriset nästa år…

Idag var det Blog Action Day, i år på temat klimatförändringar. Det här var mitt bidrag, men du kan bidra mycket mer själv: läs mer här!

Och varför är det inte legitimt att gnälla över usla domare?

Jag vet att jag ofta är kritisk mot domarinsatser i fotboll. Oftast – men inte bara – när Hammarby spelar (t ex var fick domaren 6 minuters tillägg från i Manchester-derbyt i helgen?). Jag har inga problem med att erkänna att Hammarby (särskilt i år) förlorat mot bättre lag. Göteborg var värda att vinna i söndags, ÖSK i våras (de hade tur sist på Söderstadion, men det var inte domarens fel) och så vidare. Men då och då avgör domarinsatsen resultatet. Som ikväll, då GAIS fick en tveksam straff strax efter att Hammarby inte fått (en lika tveksam?) straff. Slutresultat: 3 poäng till GAIS, ingen till Hammarby. Teoretiskt sett hade Hammarby fått med sig en poäng om domarens straffbedömningar varit annorlunda.

Och det finns fler exempel: Elfsborg fick en tveksamt dömd straff i våras. Resultat 1 Hammarbypoäng istället för 3. Helsingborg hockeytacklar Hammarbys målvakt och gör mål regelvidrigt. Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. AIK vinner vårderbyt efter att ett Hammarbymål (felaktigt) blivit avvinkat för offside. Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. Elfsborg får både tveksam frispark (som slås direkt i mål) och felaktig straff (av samma domare som gjorde fel i våras!). Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. Och så igår: Hammarby 0 poäng istället för 1.

Jag skulle kunna räkna upp fler exempel där jag anser att domaren gjort fel (tycker t ex vi skulle haft straff – och därmed 3 poäng – mot Halmstad i våras), men de är inte lika uppenbara som ovanstående (läs t ex SvDs bedömning av ovanstående). Ovanstående exempel räcker dock långt. Till exempel till säkrare mark i tabellen istället för kvalplats (6 poäng upp).

Så varför ska man inte få påpeka det? Varför är det inte legitimt att gnälla över att allsvenskan har ett antal usla domare?

Jo, jag vet invändningarna: ”det drabbar alla lika” säger någon. Nej, det gör ju inte det – om det gjorde det skulle jag inte gnälla, men visa mig exemplen som visar att alla drabbats så hårt.

”Domare är bara människor”, säger någon. Visst, men deras jobb är att döma – de har betalt för det. Då ska de i alla fall göra det någorlunda hyfsat (läs Jimmys kloka ord om märkliga domarnivåer här).

”Men om Hammarby gjort fler mål skulle det ju inte vara något problem”, säger någon. Visst, men är det verkligen rimligt att kräva att alla lag ska ha så stora marginaler i en jämn serie som allsvenskan? Är det rimligt att alla lag har Barca-marginal på sina segrar för att kunna kosta på sig en eller annan felaktig straff? I så fall är det väl rimligen någon annan sport än fotboll vi pratar om, eller?

Så jag fortsätter nog att gnälla. Och jag lär fortsätta tycka att det är märkligt att vissa alltid slipper undan straff. Eller är det någon som tror att till exempel IFK Göteborg straffas för att deras spelare konsekvent fuskar genom att flytta på målställningarna? Skulle inte tro det säger jag, samtidigt som jag hör hö-hö-hö-skratten som menar att ”de är ju bara smarta, där ser man vad internationell rutin gör, hö hö hö”. Visst, varför spela matcherna överhuvudtaget? Varför inte låta domaren och de internationellt erfarna spelarna spela kort om saken i någon rökig lokal. Då slipper man ju i alla fall se eländet.